Har lyssnat färdigt, tänkt och fått lite distans. Vad är det jag bär med mig?
Vad har jag lärt?
Vad har jag tänkt?
Vad har jag känt?
Det viktigaste för mig i denna process är att ta emot andras perspektiv även om det gör lite ont i mig - att våga tänka att här har/skolan inte förstått, missat, inte orkat... I mitt arbete sitter jag i många samtal med både föräldrar och elever som upplever ett misslyckade i skolan och där skolplikten i deras perspektiv handlar mer om ett tvång än en rättighet. I deras berättelser måset jag vara ödmjuk och självkritisk för att förstå var jag ska möta denna elev. Utmaningen är att tillsammans forma en tredje berättelse som ger en gemensam utgångspunkt att finna nya vägar och hopp.
Författaren Bo Hejlskov-Elven skriver om barn med problemskapande beteende och den kunskap jag fått genom hans erfarenheter samt de tankar som Helenas föreläsning/litteratur ger skapar på något sätt en helhet. Pusselbitarna faller på plats om mitt bemötande, förhållningssätt och förmåga att på ett djupare plan MÖTA andra människor - även när det känns svårt.
Nycklar:
Lyssna
Skapa ett lugn och trygghet, både inre och yttre
Må bra själv - balans, inför ett svårt samtal
Vara medveten om min inre agenda och mina känslor. Mognad.
Våga släppa lite kontroll och låt tystnaden tala
Skapa en tredje berättelse där ni kan mötas
Tänk på vad som är viktigt i samtalet, inte vad som är "sant"
Omdana - välj ett positivt sätt att tänka
Ge hopp - en riktning
Pedagogisk kärlek. Med varm omtanke tar jag hand om det du säger!
Tänk så mycket klokt jag lärt, känt och tänkt. Nu ska detta praktiseras och det är då vi märker om jag förstått något alls. Dags för att visa förtrogenhet med alla nycklar i mötet med mina medmänniskor.
 |
| Hoppets färg är gul |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar