Reflektioner efter föreläsning om svåra samtal

Har lyssnat färdigt, tänkt och fått lite distans. Vad är det jag bär med mig?

Vad har jag lärt?

Vad har jag tänkt?

Vad har jag känt?

Det viktigaste för mig i denna process är att ta emot andras perspektiv även om det gör lite ont i mig - att våga tänka att här har/skolan inte förstått, missat, inte orkat... I mitt arbete sitter jag i många samtal med både föräldrar och elever som upplever ett misslyckade i skolan och där skolplikten i deras perspektiv handlar mer om ett tvång än en rättighet. I deras berättelser måset jag vara ödmjuk och självkritisk för att förstå var jag ska möta denna elev. Utmaningen är att tillsammans forma en tredje berättelse som ger en gemensam utgångspunkt att finna nya vägar och hopp.

Författaren Bo Hejlskov-Elven skriver om barn med problemskapande beteende och den kunskap jag fått genom hans erfarenheter samt de tankar som Helenas föreläsning/litteratur ger skapar på något sätt en helhet. Pusselbitarna faller på plats om mitt bemötande, förhållningssätt och förmåga att på ett djupare plan MÖTA andra människor - även när det känns svårt.

Nycklar:

Lyssna

Skapa ett lugn och trygghet, både inre och yttre

Må bra själv - balans, inför ett svårt samtal

Vara medveten om min inre agenda och mina känslor. Mognad.

Våga släppa lite kontroll och låt tystnaden tala

Skapa en tredje berättelse där ni kan mötas

Tänk på vad som är viktigt i samtalet, inte vad som är "sant"

Omdana - välj ett positivt sätt att tänka

Ge hopp - en riktning

Pedagogisk kärlek. Med varm omtanke tar jag hand om det du säger!

Tänk så mycket klokt jag lärt, känt och tänkt. Nu ska detta praktiseras och det är då vi märker om jag förstått något alls. Dags för att visa förtrogenhet med alla nycklar i mötet med mina medmänniskor.

Hoppets färg är gul

Lite tankar i slutet av november...


Filmen


Claudia, Linnéa, Åsa och jag har spelat in en film som visar på hur ett gruppsamtal på en skola kan gå till. Vi använde oss av olika "typiska" (haha, vår definition baserad på våra erfarenheter) karaktärer som finns på en skola och vårt dilemma handlade till det yttre om hur en bambasituation skulle lösas. Till det inre visade dilemmat på vårt olika sätt att se på vårt uppdrag, våra elever och hur skolans värdegrund syns i handling.


Vi använde oss av de 3 faser som ett samtal ska/bör innehålla för att vara konstruktivt. Det var en spännande erfarenhet och det känns bra att öva i en grupp som jag är trygg i, de fallgropar och tillkortakommande som är en del i utvecklingen är bra att först uppleva i ett forum där vi kan backa och reflektera tillsammans.


Tycker dock att vi kanske skulle tänka kring innehåll först istället för att fokusera på formen, om jag var kursledare hade jag nog rumsterat om i ordningen på litteratur och uppgifter. I min värld är det viktigare att först ha förstått Normell än ett samtals olika faser, samtalets struktur kommer säkert att förändras och utvecklas och denna kurs kanske hade sett annorlunda ut på en annan högskola, men Normells tankar om personlig mognad kommer alltid att vara viktiga - oavsett form eftersom de handlar om förhållningssätt.


Vid examinationstillfället såg vi varandras filmer och gav respons. Vår grupp hade sett den film vi skulle ge respons på tillsammans tidigare, och det gjorde att filmen växte samt att responsen var mer välarbetad. Tyvärr var det en del strul rent tekniskt på examinationen (det har det varit genomgående om jag ska vara ärlig) och det skapar en del frustration. Väldigt mycket frustration, varför det? I mitt fall beror det på stress helt enkelt, det kan inte kursen hjälpa men jag håller huvudet ovanför vattenytan för att kunna andas försiktigt och då klarar jag inte strul.


Kanske därför jag älskar Normell nu? Den ger styrka.

Tankar inför webben imorgon...

Hur är de olika samtalsmodellerna konstruerade?
Vad ingår i samtalsledarrollen?
Vilka delar framstår som viktiga?


Hägg och Kuoppa skissar fram tre faser i sin samtalsmodell:


Fas 1 - Klargöra situationen ur klientens perspektiv.
Fas 2 - Vidga perspektiv och sätta upp mål.
Fas 3 - Göra en handlingsplan, ge stöd för genomförande, utvärdera


Jag är verktyget i detta, hur jag inleder och avslutar samtalet är av stor betydelse för att det ska vara ett lyckat samtal även om innehållet varit svårt. Vid start och avslut tror jag på tydlighet och transparens, att inge förtroende så att det blir tryggt att samtala om det som är komplext. Som klient ska du våga visa dina styrkor och svagheter, vilket innebär att jag måste visa mina mänskliga sidor så att jag blir en som kan bära förtroendet. Personlig men inte privat...


Viktiga delar för att denna modell sak fungera är att jag som ledare har ett tydligt fokus på klienten, är lyssnande och har framåtsyftande frågor. Styrkan med denna modell är att den ger mig en "ryggrad" - ett sätt att tänka så att samtalet ger nya tankar, handlingskraft och energi. Svagheten är att jag tycker att den är något tunn, det finns ingen plats för en gemensam berättelse eller något större utbyte. Att alltid avsluta med nya mål och handlingsplaner tror jag börjar bli både lite uttjatat och kan även skapa stress. Lite som ordet inkludering...


Nyckel till ett bra samtal är att vara lyssnande och att ställa bra frågor, vilket kan vara den svåra konsten. Hägg och Kuoppa listar ett antal frågetyper:
Öppna frågor
Slutna frågor
Ledande frågor
Attackfrågor


Det är riktigt intressant tycker jag, här ser jag en utvecklingspotential (så att jag slipper bita mig i tungan när jag ställer frågor, eller till och med ger råd vilket är som att svära i kyrkan). Att tajma rätt frågetyp vid rätt tillfälle tror jag är otroligt förlösande!


Rautalinko har ett litet annat upplägg vad gäller samtalsmodeller:

Lyssnande samtal - Att lyssna och leda vidare genom att aktivt lyssna och ställa öppna frågor
Förändrande samtal - Att förändramed jag-budskap, våga ta en mer aktiv del, ifrågasätt, sätt gränser och vägled.


Jag tycker att lyssnande samtal påminner mycket om de tre faser som redan nämns. När vi kommer till de förändrande samtalen så känner jag mer dynamik och att detta passar mig bättre. Kanske för att jag är pedagog och kan tycka att en del samtalsformer mer är psykologens bord än pedagogens? Att vara inlyssnande och empatisk är att vara medmänniska, men från mitt perspektiv så innebär det också att våga brinna för pedagogiska frågor och ha en levande diskussion med klient/adepten!


Nyckeln i alla samtal är BALANS. Att vara mogen nog att veta vad mina egna reaktioner och känslor står för så att jag kan föra samtalet framåt med goda frågor - och öppna upp för ett samtal som även ger mig en ny horisont!


Hägg, K. & Kouppa, S-M. (2007). Professionell vägledning: med samtal som redskap. Lund: Studentlitteratur.


Rautalinko, E. (2007). Samtalsfärdigheter: stöd, vägledning och ledarskap. Stockholm: Liber.

Att ge råd är lika läskande som jordgubbar...

Reflektioner kring samtalsmodeller




Min utgångspunkt är att vårt språk speglar en aktiv handling och ett aktivt ställningstagande - det är så mycket mer än ord!




Genom språket utvecklas våra tankar vilket ger nya perspektiv och nya möjligheter till att tolka och se sin omvärld och situation, För mig är det pågående samtalet en livsviktig del av att förstå mig själv och andra; både den inre dialog jag ständigt för med mig själv, och den yttre dialog som pågår på så många plan och med så många människor. Det är dessutom när jag saknar svar som de bästa (och svåraste) tankarna föds...




I mitt arbete som specialpedagog är samtalet ett viktigt redskap för att utveckla pedagogernas förhållningssätt och verktyg kring de elever som ständigt utmanar... Målet är att jag ska LYSSNAT, BEKRÄFTAT och på ett formativt sätt UTMANAT den jag samtalat med till att nå nya insikter och möjligheter - pedagogen ska må bra och ha fått ny kraft. Det tror jag fungerar som ringar på vattnet, mår pedagogen bra och är trygg så ger det en bra skolgång för eleven.


Vi kan alla ständigt utvecklas och jag tycker att jag själv lär mig så otroligt mycket när jag lyssnar och för en dialog. Vill ge en eloge till alla duktiga pedagoger som ständigt bär med sig elever i sina tankar!




Hägg och Kuoppa (2007) visar på olika verktyg att använda när jag genomför ett professionellt samtal, detta beskrivs i tre faser. Nyckelord i fas 1 är att lyssna, omformulera, sammanfatta och respektera det pedagogen berättat. Nyckelord i fas 2 är frågor och mentalisering tolkar jag det som, detta för att vidga pedagogens perspektiv. En kreativ fas tycker jag! Så slutligen fas 3 där nyckelorden handlar om mål, utvärdering och att avsluta. Alla delarna låter enkla på ytan men mina färdigheter som samtalsledare sätter helt prägel på hur samtalet i verkligheten fungerar.




Under ytan handlar det om min kompetens och min förståelse av mig själv. Detta lyfter Rautalinko (2013) som på ett tydligt och empatiskt sätt lyfter fram det som kan vara svårt utifrån samtalsledarens perspektiv - för det är ju mig själv jag har som redskap. Bland annat fastnar jag för hur jag kan utveckla min förmåga att ta mig över mitt eget obehag att konfrontera och ifrågasätta - hur gör jag detta på ett sätt som blir utvecklande?

23.43. Utanför är svarta natten - men nu är jag igång. Precis som mina elever tycker jag att man jobbar bäst under press - varför göra det idag som kan göras imorgon? Så nu är jag nöjd med att jag startat upp min blogg i elfte timmen!

Vart är jag och min blogg på väg? Jag vet inte... Den finns till för att jag ska blogga om mentorsskap, och kanske blir det gott så. Eller så blir den en varm följeslagare i framtidens skola?

NU är den född.
NU finns den.

Godnatt!